Femma eller sexa i ett Europamästerskap. Är det ett misslyckande för svensk del? Inte nödvändigtvis. Med tuff konkurrens i Europa är detta i linje med vart Sverige befinner sig just nu. Ge det två år dock, så kan Sverige spela OS-final.

Ett svenskt EM är så gott som över. Sverige kan nu besegra Nederländerna, ledda av Per Johansson, och ge varandra lite bättre framtidsutsikter och kvalplats till OS och så vidare (även om VM blir en viktigare väg dit).

Jag bad om förväntningar på Sverige inför turneringen, förväntningar om semifinalplats. Helt rimliga förväntningar, både i min och förbundskapten Axnérs bok. Det som var viktigt att sudda bort var dock kraven på detta svenska landslag. Det får ej glömmas bort att det är ett relativt oerfaret landslag som hela tiden letar efter en garanti för resultat. Och de är på god väg.

EM har enbart spelats i Slovenien för svensk del, med gruppspel i Celje och Huvudrunda och slutspel i Ljubljana. Det går att se tillbaka på ett EM med väldigt starka matcher och bra resultat men kanske allra starkast en riktigt dålig halvlek. Nog går det att ana att hela handbollslandet stod och skrek i sofforna efter Sveriges usla första halvlek mot Danmark (5-13). Sandra Toft var bra i det danska målet men Sverige var skärrat, något man inte sett mycket av under det senaste året.

Och det är ungefär så det går att summera Sveriges mästerskap. Sverige har spelat bra handboll, på det sätt man velat, och man har spelat en resultatmässig handboll. De har besegrat Slovenien, Serbien, Ungern och Kroatien. Det är fyra starka handbollsnationer. Sedan har Sverige förlorat mot Norge efter en stark försvarsinsats och förlorat mot Danmark efter en usel första halvlek och en bättre andra halvlek. Det är där Sverige är i handbollshierarkin. Att tro- och kräva att Sverige ska gå rent i ett EM likt Frankrike är fel, helt fel.

Norge är långt före Sverige i processen runt sitt damlandslag som bekant. Danmark är också före, inte hästlängder före men före. Sverige kan också se Frankrike som en bra bit framför och likaså Ryssland (tävlar ej i sammanhangen längre). Sverige är femma eller sexa bäst i världen (Europa) och det är där man är i slutet på 2022.

Det bästa med Tomas Axnérs landslag är att utvecklingen de senaste två åren har varit fenomenal. Fenomenal utifrån aspekten att spelarna har bättre klubbadresser, bättre repertoarer och bättre fysik anpassad till det svenska spelet. Sverige spelar med en tuff och aggressiv försvarslinje och med snabba kontringar. Det kräver fysik, en fysik som landslagsledningen förbättrat hos spelarna.

Om två år ska Sverige vara bäst enligt processen, och om två år kommer Sverige vara bäst. Blågult kommer ha två starka niometersformationer med olika dynamik, två formationer som är längre fram i sin utveckling. Det är faktiskt det som saknats i detta Sverige, ett bra uppställt anfallsspel. Sverige är ett av de bästa kontringslagen i turneringen och har så varit dessa två veckor. Garantin och självklarheten i det uppställda spelet har inte varit lika självklart. Det har kommit ljusglimtar i olika matcher: Jamina Roberts någon gång, Jenny Carlson någon gång och Tyra Axnér mot Danmark. Om två år blir nyss nämnde Axnér två år klokare och äldre och likaså högernian Nina Koppang. Med friska supertalanger om två år så kommer Sverige ha ännu större nytta av denna duo. Förbundskapten Axnér kommer kunna laborera likt Glenn Solberg i herrlandslaget, mark my words.

Nu har den generella svensken varit snälla mot Sverige efter uttåget ur EM. Det har inte klagats speciellt mycket, mer än på insatsen mot just Danmark kanske. Och det är glädjande. För nu börjar den ljusa framtiden stakas fram igen, en framtid vi ska värna om. Ett fall framåt för Sverige detta EM då man höll för ”trycket” och visade världsklass stundtals. Ett misslyckande i EM får andra länder stå för.